Ordet

ORDETS GÅVA

”som bladen faller ifrån blomman

vänds bladen i vår livs bok.”

Jag inser ordets makt. För först var ordet.

Ljudet, ingen tystnad utan ljud, ingen ljus utan mörker.

Mörkret ger ljuset kraft, kraft att manifesteras inför allas våra ögon.

Vibrationen i din röst, når mitt hjärtas innersta kammare.

Jag går i mina bekväma fula tofflor, de kostade egentligen mer än jag hade råd med. fast jag bestämde mig för att de behövdes, då jag prioriterar att min rygg skall hålla många år till. jag har hundratals tunga lyft bakom mig, och vet av erfarenhet att det bästa är att förebygga, för när väl ett problem infunnit sig är det oftast en alltför lång väg till tillfrisknande. Jag fick reda på att mannen i hörnrummet, han vill inte komma ut på kaffe idag. Så jag beslöt mig för att gå in till honom. 

Jag ska ta med lite kaffe, och en kaka.

Solen skiner in genom de stora rutorna som är riktade mot altanen i köksavdelningen, där finns spisen, kyl och den stora frysen. Matsalsmöbler, soffor med små bord bredvid. Det är ett enormt rum som är kök, även matsal, och samlingspunkt för de boende på hemmet jag arbetar på. Det är en fantastisk och rogivande utsikt mot hamnen, mot havet. Båtarna utanför rör sig med vågorna, och jag vet att om altan dörren var öppet skulle vi få höra masterna sjunga. Det är soffor placerade i rader, så vi kan sitta ner för att dricka kaffe med utsikt mot havet. Vi har möjlighet att umgås här med spel, lek eller sång. För det finns även ett piano, och små stolar utplacerade i rummet. Stora matsalsbord för servering, frukost, lunch och middag. Det serveras kvällsmat för dem som vill sitta här och äta, alternativt väljer de boende att sitta ute på altanen. Fast många gånger väljer de boende att äta maten på rummet, då nästan alla rummen har balkong, och de kan välja att sitta ute med sitt kaffe och sin smörgås. Där de kan andas frisk luft, och ta in kvällshimlen.

Jag går över de mjuka mattorna med kaffet i en kopp och ett fat med två havre kakor i händerna, mot den vita dörren. Mina fotsteg hörs knappt. Jag går in i rummet som badar i solljus, och ett fönster står på glänt, här inne sjunger masterna. De hörs in i rummet, och det är människor utanför. Jag kan inte höra vad de säger, fast jag kan höra rösterna om än avlägset. Jag hör tonerna av rösterna sjunga med masternas toner. Vi är på tredje våningen i huset vid havet. 

Jag närmar mig den äldre mannen då jag går genom rummet mot hans säng, jag säger god dag, god dag. Jag hörde att du inte ville komma ut på kaffe, så jag tänkte komma in med kaffet till dig istället.

Han säger, tack! Det var fint. Han ber mig ställa koppen, och kakorna på det lilla bordet vid sängen. Han ser tröttare ut än vanligt tycker jag, vilket gör mig bekymrad. Så jag sätter mig på sängkanten, och jag frågar hur det är. Mannen halvsitter nu i sängen, och jag tar hans hand.

Mannen är en framgångsrik herre, han har byggt upp ett blomstrande företag från botten, från ingenting. Han är en vänlig, och tacksam man. Han brukar även bjuda oss till hans vackra hus på fika någon gång om året. Där hans fru bor kvar, och blir så glad så när alla kommer och hälsar på. Han äger ett hus i ett av de rikare områdena i staden, med veranda och utsikt över havet. Och där på verandan, bjuds det kaffe och tårta, det är fint.

Jag förstår ju att han har arbetat hårt för att kunna uppnå det han gjort, under sin livstid. Han har skapat ett framgångsrikt företag, och bor så vackert.

Nu sitter jag bredvid honom, och jag ser oroligt och bekymrat på denne man. Hur mår han, det ligger som ett täcke av sorg och smärta över hans ansikte. Vad är det, frågar jag. Är du ledsen. Har det hänt något?

Jag håller min hand i din, tårar faller på din kind. Jag frågar varför, varför är du ledsen min vän. Du svarar med en svart berättelse om liv och om död, om sorg och om smärta. En historia som målar en svart tavla, om de roller och det ansvar vi har gentemot varandra, du berättar sakta, samtidigt som du gråter ut din sorg. Du kan inte förlåta dig själv, för du vet inte hur.

Mannen säger, jag förstod inte att han skulle ta det ordagrant. Han säger, min son. Han stapplar på orden. Han får använda all sin kraft för att få fram att, han förstod inte att sonen skulle ta det han sade till honom, ordagrant. Min son kom till mig, säger mannen. Med tårarna rinnande nerför hans väderbitna kinder. Min son kom till mig, och han frågade mig om råd. Han sa, att han inte hann med sina arbetsuppgifter, då han flög fram och tillbaka mellan städerna. Och sonen fick inte tiden att räcka till. 

Sonen arbetade på sin fars företag, det företag som hans far byggt upp från grunden. Från ingenting. Jag sa, säger mannen. - Vad tror du nätterna är till för. Och det är vad jag sa, till honom. Det jag inte förstod säger mannen. Jag förstod inte att han skulle ta det ordagrant, mannens sorg är svart, hans sorg är mörk, blicken är fylls av oändligt lidande. Sorgen är otröstlig. 

Vad hände, frågade jag. 

Han arbetade både dag och natt, tills hans hjärta slutade att slå. Han dog, min son dog. Hans hjärta klarade inte mer.

Jag står i tystnad, och ser ut över hamnen där båtarna följer vågornas rörelser. Jag ser ut genom de stora panoramafönstren, och jag vet inom mig att båtarnas mastar fortfarande sjunger med vinden.