Lidande och Avund

Avund, och lidande. Absolut är det så att dessa hör ihop. Att känna avund är att lida i sitt inre. Och vad vi avundas kan vara olika person till person, en sak som är klar är att vi behöver lära oss hantera avunden, och inte låta den ta över våra liv. Att känna avund mot någon annan för den har någonting vi själva saknar, är en känsla spunnen ur brist. Vad är det vi känner att vi själva brister i. Och framför allt hur hanterar vi det. Skapar vi en lögn om oss själva, och rör oss inom den genom att markera var gång någon rör vid vår inre brist. Går vi in i försvar, eller går vi in i attack. Hur manipulerar vi vår omgivning, och hur vill vi styra dem runt oss. I vilket syfte.

Varför lider jag, frågar jag mig själv, vad är det som fattas mig. Har jag då inte allt jag någonsin kan önska. Var kommer då lidandet ifrån. Varför visar sig lidandet i mitt till synes rika liv. Som en skugga från en svunnen tid, och vill ta över mitt sinne. Lidandet vill manipulera mig att tro på bristen, lidandet vill linda in mig i illusion om smärta. Lidandet vill sprida sig vidare. Lidandet vill få utrymme, lidandet vill expandera. Lidandet vill växa inom mig, för att växa ur mig. Och jag frågar mig, varför. 

Vill vi lida, vill vi sprida vidare lidande. Självklart inte, säger du när jag frågar. Men vänta, är det verkligen sant. Hur kommer det sig att vi då lider varje dag, och sprider vidare lidandet. De som inte vill ta emot, blir mottagare varken de vill eller inte. Av lidandet, det lidande vi återskapar varje dag. Vi är alla mottagare av det lidande vi återskapar varje dag. Vi är alla mottagare av det lidande som sprids, det lidande vi hela tiden finner ursäkter att använda oss av mot varandra. Jag lider, alltså vill jag att även du skall lida. För först då kan du förstå mig, först då kan du möta mig. Först då, när du själv upplevt mitt lidande kan jag respektera dig. Är det så. Är det verkligen så. Ursäkten är lika gammal som människan, du vet inte för du har ingen aning. Du vet inte vad jag går igenom, det lidande jag upplever. Och så länge du inte vet mitt lidande, kan jag inte respektera dig. 

Jag stänger mina öron, jag vill inte. För du vet inte. Jag lider. Ingen känner mitt lidande, så som jag.

Att fastna i villfarelsen att vi är ensamma om att lida, och att det ursäktar oss att inte möta vår omgivning. Är ett av lidandets största tricks. Att de, vet inte, ingen vet. Det är en av de största ursäkterna att vara kvar i lidandet, en av de största fällorna lidandet kan linda in oss i. här fastnar vi alldeles för lätt, vi är utvalda av lidandet, vi är de som vet. Vi har en kunskap ingen annan har. Vi är speciella, lidandet har valt ut oss. 

Vi lever genom vårt lidande och ingen kan närma sig vår inre strid. För den är alldeles vår egen. Och medan den inre striden pågår, och vi pekar finger på omgivningens okunskap. Så pågår stora förändringar i den yttre världen, där vår kraft skulle behövts mycket mer än i det inre lidandets palats. Vi behövs, vi behöver inte lida, lidandet förändrar ingenting. 

Det finns ingen förändring i lidandet till det bättre, att fastna i lidande, är som att ge upp om sig själv och om livet. Där i lidandet, finns inget ljus att finna. Den som låtit lidandet ta över, har förlorat sig själv, och behöver ta sig tillbaka över bron igen, tillbaka till livet. 

Och den enda vägen tillbaka är genom smärtan.