Jag är här, och det är helt okej.
Jag lär mig hela tiden nya saker och ting, nya insikter når in i mitt medvetande.
Saker jag länge har frågat mig själv, finner svar. Och min förståelse fördjupas. Genom att jag förstår det jag förstår, finner jag nya förhållningssätt och insikter som förädlas till kunskaper inom mig.
Jag lyssnar, för att höra.
Jag tittar, för att se.
Jag lever för att känna, det är som det är.
Är mindfulness en terapiform, jag skulle säga nej. Även om förvandling kan ske. Mindfulness är absolut ett utmärkt komplement till terapi och medicinering. Vid olika sjukdomstillstånd, psykiska som fysiska. Där passar det in jätte fint.
Men som ren terapi, nej. Dock är mindfulness en fantastisk dörröppnare, till var vi befinner oss just nu.
Jag fick nyss en bok i min hand som heter, Mindfulness i Vardagen skriven av, Ola Schenström. Jag ska läsa den tänkte jag. Och se vilka funderingar han har kring Mindfulness, då jag bara har hört positivt om boken.
Att börja någonstans, varför inte börja här? där vi redan är.
Jag förstår motståndet, och flyktbeteendet. Jag förstår att vi vill skynda på det som inte kan påskyndas, jag förstår frustrationen.. Varför är jag här? Jag borde/vill vara där. Eller i alla fall där..
Fast, så är jag här.
Jag har skrivit om detta tidigare, om motståndet som skapar till synes onödigt lidande inom oss, när vi gör motstånd mot oss själva och våra egna liv. När vi sätter käppar i våra egna hjul så att säga. Det är så det kan se ut, utifrån. Fast är det verkligen så enkelt? frågar jag mig..
Är det inte en process att kunna se, vilja se, öppna sig? För det som faktiskt är.
Beroende på hur långt vi flytt, och vem vi är. Beroende på var vi är, ser processen olika ut för oss alla, fast till slut möter vi upp oss själva, och finner vår egen hamn. Ah, där var vi ju. Tänk att jag var vilse så länge, och jag frågar mig plötsligt varför, varför jag seglade åt andra riktningen när jag hela tiden visste var hamnen låg. Kanske blåste vinden åt ett annat håll, vi valde att följa en ny vind, och kom längre och längre bort. kanske kände vi oss inte redo att docka, riktigt än. Kanske tror vi att vi behöver vänta in en följebåt, som för oss in till den trygga hamnplatsen. Kanske gasar vi själva in och åker ända upp på land och sedan får renovera både båten och oss själva, innan vi kan stilla oss på vår plats i hamnen, i vår egen hamn, i vår egen famn.
Det fanns en tid, jag umgicks med människor som ville tänka åt mig, ja åt alla de mötte. De visste hur de andra skulle tänka för att komma fram till sin hamn, de visste hur den andra skulle göra, och framför allt borde känna. De manipulerade tankar och känslor hos den som sökte sin hamn. De sa att så här skall det kännas, så här skall du tänka, så här skall det vara. Jag frågade, varför säger du så? Varför säger du att jag skall vara på ett visst sätt, tänka på ett visst sätt och framför allt känna på ett visst sätt, varför? Vad gör det dig? varför skrämmer det dig om jag inte gör det, så som du vill. Om jag inte vill ingå i din lilla ruta/box, vad sker inom dig då? Om jag har en egen histroia och ett eget inre liv som inte finns plats i din värld, vad sker inom dig då? Om jag har en egen värld inom mig, som du har din. Kan du visa respekt för mig då?
Jag frågade, känner du mig? känner du min historia? känner du min erfarenhet, vet du vem jag är? Jag frågade, vet du ens var du själv är, vem du är. Och vad du själv ger ut, i relation till mig?
Det finns så många som vill berätta hur vi skall vara, vad vi skall prioritera och vad vi skall tycka, känna, tänka. Jag är trött på det.
Jag brinner för mindfulness för att prestationskraven sjunker, lugnet infinner sig. Jag är som jag är. Och tänk så långt jag redan kommit. Även om jag inte är där du vill att jag skall vara, så vet jag min egen resa, och jag är här.
Det finns de som kan se längre än sig själva, dock är de sällsynta prismor. Som lyser upp både sina egen och andras väg. Många vill täcka över dem, förfula dem. Men de fortsätter lysa. Många räds dem och vill förgöra dem. Men de fortsätter lysa. Det är det ljuset jag följer.. inte någon annans rädsla eller skam. Utan ljuset från den som ser. Närvaron av den som hör. Och medvetenheten av den som observerar, observerar utan att döma eller vilja förändra. Förändra det som redan är. För allt är redan, här. Jag är redan framme. Jag är redan i hamn, Jag är hemma i min egen famn.
Saker jag länge har frågat mig själv, finner svar. Och min förståelse fördjupas. Genom att jag förstår det jag förstår, finner jag nya förhållningssätt och insikter som förädlas till kunskaper inom mig.
Jag lyssnar, för att höra.
Jag tittar, för att se.
Jag lever för att känna, det är som det är.
Är mindfulness en terapiform, jag skulle säga nej. Även om förvandling kan ske. Mindfulness är absolut ett utmärkt komplement till terapi och medicinering. Vid olika sjukdomstillstånd, psykiska som fysiska. Där passar det in jätte fint.
Men som ren terapi, nej. Dock är mindfulness en fantastisk dörröppnare, till var vi befinner oss just nu.
Jag fick nyss en bok i min hand som heter, Mindfulness i Vardagen skriven av, Ola Schenström. Jag ska läsa den tänkte jag. Och se vilka funderingar han har kring Mindfulness, då jag bara har hört positivt om boken.
Att börja någonstans, varför inte börja här? där vi redan är.
Jag förstår motståndet, och flyktbeteendet. Jag förstår att vi vill skynda på det som inte kan påskyndas, jag förstår frustrationen.. Varför är jag här? Jag borde/vill vara där. Eller i alla fall där..
Fast, så är jag här.
Jag har skrivit om detta tidigare, om motståndet som skapar till synes onödigt lidande inom oss, när vi gör motstånd mot oss själva och våra egna liv. När vi sätter käppar i våra egna hjul så att säga. Det är så det kan se ut, utifrån. Fast är det verkligen så enkelt? frågar jag mig..
Är det inte en process att kunna se, vilja se, öppna sig? För det som faktiskt är.
Beroende på hur långt vi flytt, och vem vi är. Beroende på var vi är, ser processen olika ut för oss alla, fast till slut möter vi upp oss själva, och finner vår egen hamn. Ah, där var vi ju. Tänk att jag var vilse så länge, och jag frågar mig plötsligt varför, varför jag seglade åt andra riktningen när jag hela tiden visste var hamnen låg. Kanske blåste vinden åt ett annat håll, vi valde att följa en ny vind, och kom längre och längre bort. kanske kände vi oss inte redo att docka, riktigt än. Kanske tror vi att vi behöver vänta in en följebåt, som för oss in till den trygga hamnplatsen. Kanske gasar vi själva in och åker ända upp på land och sedan får renovera både båten och oss själva, innan vi kan stilla oss på vår plats i hamnen, i vår egen hamn, i vår egen famn.
Det fanns en tid, jag umgicks med människor som ville tänka åt mig, ja åt alla de mötte. De visste hur de andra skulle tänka för att komma fram till sin hamn, de visste hur den andra skulle göra, och framför allt borde känna. De manipulerade tankar och känslor hos den som sökte sin hamn. De sa att så här skall det kännas, så här skall du tänka, så här skall det vara. Jag frågade, varför säger du så? Varför säger du att jag skall vara på ett visst sätt, tänka på ett visst sätt och framför allt känna på ett visst sätt, varför? Vad gör det dig? varför skrämmer det dig om jag inte gör det, så som du vill. Om jag inte vill ingå i din lilla ruta/box, vad sker inom dig då? Om jag har en egen histroia och ett eget inre liv som inte finns plats i din värld, vad sker inom dig då? Om jag har en egen värld inom mig, som du har din. Kan du visa respekt för mig då?
Jag frågade, känner du mig? känner du min historia? känner du min erfarenhet, vet du vem jag är? Jag frågade, vet du ens var du själv är, vem du är. Och vad du själv ger ut, i relation till mig?
Det finns så många som vill berätta hur vi skall vara, vad vi skall prioritera och vad vi skall tycka, känna, tänka. Jag är trött på det.
Jag brinner för mindfulness för att prestationskraven sjunker, lugnet infinner sig. Jag är som jag är. Och tänk så långt jag redan kommit. Även om jag inte är där du vill att jag skall vara, så vet jag min egen resa, och jag är här.
Det finns de som kan se längre än sig själva, dock är de sällsynta prismor. Som lyser upp både sina egen och andras väg. Många vill täcka över dem, förfula dem. Men de fortsätter lysa. Många räds dem och vill förgöra dem. Men de fortsätter lysa. Det är det ljuset jag följer.. inte någon annans rädsla eller skam. Utan ljuset från den som ser. Närvaron av den som hör. Och medvetenheten av den som observerar, observerar utan att döma eller vilja förändra. Förändra det som redan är. För allt är redan, här. Jag är redan framme. Jag är redan i hamn, Jag är hemma i min egen famn.
Kommentarer
Skicka en kommentar