hjärtlighet heartfulness
Att ta emot och att ge,
Jag går inte in i din värld för att förändra den.
jag går med dig in i din värld för att upptäcka den.
Vad finns där, vem är du.
Jag följer med dig på en upptäcktsresa, en upptäcktsresa in i dig själv.
Vi sluter upp, går tillsammans.
Jag manipulerar inte, jag utforskar, var rum, var vrå.
Vi bjuder in upplevelser, vi ser på dem.
Vi följs åt.
jag dömer inte det jag ser, det du upplever.
Jag leder inte, jag följer.
Du leder vägen, jag följer med dig, vi utforskar.
Du leder vägen,
för här hittar inte jag.
Det är din upplevelse och din värld.
Jag är den som följer med.
Du är den som leder.
Jag lämnar mitt eget dömande sinne bakom mig.
Upplever nya vidder som jag aldrig tidigare närmat mig.
Du berikar mig emd historier jag aldrig tidigare hört.
Det är du som leder vägen.
Jag är följeslagaren.
Jag är den som följer.
Jag öppnar mig med okritiskt sinne.
Jag dömer inte.
Jag accepterar att det är så här det är just nu.
Jag behöver itne gilla eller tycka om det som är.
Det är endast en upplevelse, ett dömande.
Att se på mitt eget dömande är ännu en port till mig själv.
Vem dömer jag.
Och varför.
På riktigt!
Dömande pågår hela tiden inom mig.
Mina tankar dömer det jag upplever.
Det är fullkomligt normalt.
Det är okej.
jag ser på mitt dömande och förstår att det är så jag fungerar.
Det är okej.
Jag behöver inte kämpa emot, eller kämpa för.
Inte precis nu.
Inte i detta ögonblicket.
Kan hända behöver jag en större helhetsbild innan jag faktiskt kan se vad det är som verkligen pågår just nu. Kanske saknas några pusselbitar för att faktiskt förstå. Kanske är jag mitt i en skör process som gör att jag behöver sätta upp fler gränser, gränser mot mig själv, mot min omgivning för att komma ut på andra sidan. Kanske kan jag vara helt närvarande under processens gång, för att verkligen se vad som sker. Kanske behöver jag stöd i processen, kanske behöver jag hjälp utifrån. Var är jag just nu? Vad behöver jag i denna stund? Behöver jag ge ut, eller kan jag slappna av och ta in. ta in fler pusselbitar så jag får ett större perspektiv och en större bild av vad som verkligen pågår. Vem är jag i det som sker, vilken är min roll. Hur gör jag, hur vill jag göra?
Utan jag observerar bara det som pågår, precis nu.
Att projicera ut vår egen smärta är vanligt. Vi vill stilla vår egen smärtkropp så vi lämnar över den på andra, vi speglar oss i vår omgivning. vi ser oss själva. inte den vi möter, utan vår bild av hur vi vill att personen skall vara. hur personen skall göra, vi projicerar. Vi utgår från vårat egna facit i mötet med en annan person, en person som har sitt eget facit, det lämnar missförstånd och frustration inom oss. för vi var aldrig riktigt där, var vi? i mötet? våra tankar och projektioner var där, men vi var aldrig närvarande, öppna.. för att ta in en annan människa. Kanske hade vi redan innan mötet bestämt oss för vem det var vi skulle möta, och behandlade personen efter det. vi hade förväntningar och en redan målad karta över vad vi ville och sökte efter..
det kan lämna frustration, för så är det inte - är det?
livet.
vi är alla människor, individer.. din karta målar inte mig.
min karta målar inte dig.
jag kan inte bestämma vem du är.
du kan inte bestämma vem jag är, eller var jag är.
det är upp till mig att måla min egen inre karta, och resa min egen inre upptäcktsfärd.
med de redskap jag har och utveckla dem, så de passar mig själv bättre.
jag tar ansvar för mig själv, mitt känsloliv och mitt liv.
jag projicerar mindre och mindre på min omvärld, och genom att jag gör det. Öppnar jag mig mer och mer för det som verkligen finns. Inte det som jag tror finns. Jag ger och jag tar.
Jag tar inte bara, utan ger även tillbaka. så uppstår en ny balans.
Jag går inte in i din värld för att förändra den.
jag går med dig in i din värld för att upptäcka den.
Vad finns där, vem är du.
Jag följer med dig på en upptäcktsresa, en upptäcktsresa in i dig själv.
Vi sluter upp, går tillsammans.
Jag manipulerar inte, jag utforskar, var rum, var vrå.
Vi bjuder in upplevelser, vi ser på dem.
Vi följs åt.
jag dömer inte det jag ser, det du upplever.
Jag leder inte, jag följer.
Du leder vägen, jag följer med dig, vi utforskar.
Du leder vägen,
för här hittar inte jag.
Det är din upplevelse och din värld.
Jag är den som följer med.
Du är den som leder.
Jag lämnar mitt eget dömande sinne bakom mig.
Upplever nya vidder som jag aldrig tidigare närmat mig.
Du berikar mig emd historier jag aldrig tidigare hört.
Det är du som leder vägen.
Jag är följeslagaren.
Jag är den som följer.
Jag öppnar mig med okritiskt sinne.
Jag dömer inte.
Jag accepterar att det är så här det är just nu.
Jag behöver itne gilla eller tycka om det som är.
Det är endast en upplevelse, ett dömande.
Att se på mitt eget dömande är ännu en port till mig själv.
Vem dömer jag.
Och varför.
På riktigt!
Dömande pågår hela tiden inom mig.
Mina tankar dömer det jag upplever.
Det är fullkomligt normalt.
Det är okej.
jag ser på mitt dömande och förstår att det är så jag fungerar.
Det är okej.
Jag behöver inte kämpa emot, eller kämpa för.
Inte precis nu.
Inte i detta ögonblicket.
Kan hända behöver jag en större helhetsbild innan jag faktiskt kan se vad det är som verkligen pågår just nu. Kanske saknas några pusselbitar för att faktiskt förstå. Kanske är jag mitt i en skör process som gör att jag behöver sätta upp fler gränser, gränser mot mig själv, mot min omgivning för att komma ut på andra sidan. Kanske kan jag vara helt närvarande under processens gång, för att verkligen se vad som sker. Kanske behöver jag stöd i processen, kanske behöver jag hjälp utifrån. Var är jag just nu? Vad behöver jag i denna stund? Behöver jag ge ut, eller kan jag slappna av och ta in. ta in fler pusselbitar så jag får ett större perspektiv och en större bild av vad som verkligen pågår. Vem är jag i det som sker, vilken är min roll. Hur gör jag, hur vill jag göra?
Utan jag observerar bara det som pågår, precis nu.
Att projicera ut vår egen smärta är vanligt. Vi vill stilla vår egen smärtkropp så vi lämnar över den på andra, vi speglar oss i vår omgivning. vi ser oss själva. inte den vi möter, utan vår bild av hur vi vill att personen skall vara. hur personen skall göra, vi projicerar. Vi utgår från vårat egna facit i mötet med en annan person, en person som har sitt eget facit, det lämnar missförstånd och frustration inom oss. för vi var aldrig riktigt där, var vi? i mötet? våra tankar och projektioner var där, men vi var aldrig närvarande, öppna.. för att ta in en annan människa. Kanske hade vi redan innan mötet bestämt oss för vem det var vi skulle möta, och behandlade personen efter det. vi hade förväntningar och en redan målad karta över vad vi ville och sökte efter..
det kan lämna frustration, för så är det inte - är det?
livet.
vi är alla människor, individer.. din karta målar inte mig.
min karta målar inte dig.
jag kan inte bestämma vem du är.
du kan inte bestämma vem jag är, eller var jag är.
det är upp till mig att måla min egen inre karta, och resa min egen inre upptäcktsfärd.
med de redskap jag har och utveckla dem, så de passar mig själv bättre.
jag tar ansvar för mig själv, mitt känsloliv och mitt liv.
jag projicerar mindre och mindre på min omvärld, och genom att jag gör det. Öppnar jag mig mer och mer för det som verkligen finns. Inte det som jag tror finns. Jag ger och jag tar.
Jag tar inte bara, utan ger även tillbaka. så uppstår en ny balans.
Jag förstår, du är en människa, precis som jag.
Även du vänder blad i livets bok.
Dag efter dag.
Och i din bok
står det andra historier
andra berättelser
Du har levt ditt liv
Din resa
Så som jag levt min.
Min respekt ökar
med förståelsen
att jag
inte vet
jag vet inte din resa
fast, nu öppnar jag mig
öppnar jag mig för att lyssna
Jag hör sådant jag tidigare inte vågat höra
JAg ser sådant jag tidigare stängt ute
Min värld växer
Mina frön gror
Jag expanderar
Som blommans blad öppnar sig för ljuset
Öppnar jag mitt hjärta inför livet
Kommentarer
Skicka en kommentar