mot förändring

Jag har funderat på oro och stress, och önskade jag skulle komma på nån underbar universal lösning.
Någonting som får oron att bara POFF! Borta.
Men jag kan inte finna någon sådan lösning, hur jag än vrider och vänder..
Hur jag än kliar mig i håret och går igenom allt jag hitttills lärt mig.

Det ända jag ser är att det är ansträngning, fokusering, och hårt arbete bakom att finna sin väg genom oro och stressrelaterad problematik.


Det behövs vilja och en tro på att det kommer gå, att inte oron och maktlösheten tar över och bildar en "det spelar ingen roll inställning".

Att vara ärlig med sig själv känner jag är en god början på alla steg,
fast det är min personliga åsikt.

Vad är jag orolig för, och varför?
Är det något som skett som skapar oron jag lever med idag, och i såfall vad?

Hur löste jag det då, och vad vill jag göra annorlunda idag?

Vad kan jag ändra på, göra annorlunda gentemot hur jag gjort tidigare?

Idag kan vi vara överväldigade, vi ska hantera relationerna på jobbet, arbetsuppgifterna, få nya arbetsuppgifter. Samtidigt som vi skall sköta hemmet, skapa en grundtrygghet för våra barn och följa dem i deras utveckling, möta upp och lösa de konflikter som dyker upp i våra barns liv.  Vi möts av motstånd av andra vuxna istället för samarbetsvillighet. Många vuxna idag verkar utgå från att de är de enda i hela världen som faktiskt vet något om någonting och glömt värdet i att lyssna, möta upp, samarbeta, samverka.

Hur gör vi i mötet med dessa vuxna, hur påverkar det oss.
Hur relaterar vi till dem och oss själva i dessa möten?

Jag är själv personligen i dessa tankar och undrar hur gör man?
när den man behöver/vill kunna lösa en problematik med, inte vill, eller ens visar intresse för att förstå eller lyssna?

Hur påverkas jag?
Hur hanterar jag min oro?
Och den stress som uppkommer?
Hur påverkar det min energi?
Min kropp?
Min mage?

Mitt allmänna mående?
Min tro på mig själv och min omgivning?

jag ser över min omgivning,
Vilka är stödjande?
Vilka dränerar på energi och skapar mer problem i en redan problemfylld situation?
Vilka stödjer, vilka stjälper?
Vilka visar välvilja, vilka visar ett nedvärderande och förminskande sätt?

Vem tror på mig, och vill lyssna?
Vem stänger ögon och öron och ser åt ett annat håll?

För stöd behövs i dessa situationer, men var kan jag finna det?
och hur stödjer jag mig själv bäst?

genom att oroa mig mer, eller se på den oro som redan är här?
Vad oroar jag mig för och varför?
Vad har hänt som väckt denna oro och frustration från början?
Och har det sedan blivit mer och mer, då jag inte hunnit eller haft utrymme att ta itu med det som startade loppet av stress, av oro.. för livet är sådant.. det väntar inte på någon. det far genom tid och rum.

Det sker hela tiden saker, det kommer upp och tillförs, dras ifrån och utmanas.

Var kan jag finna det stöd jag behöver och hur kan jag stödja mig själv bättre i den situation jag är i?

Kan jag göra en prioriteringslista på orosmoment och sedan gradera dem..
1. vad oroar mig mest?
2..

och fortsätta med att prioritera, vad kan jag faktiskt ta itu med nu.
och vad måste jag vänta med, för det inte finns resurs eller redskap att hantera just nu?


om jag skriver ner min oro, min stress och ser på dem.
om jag sätter ord på min oro, hur känns det?
oroar det mer än det löser?
hur är känslan?

att närma sig själv lite i taget och se på sig själv, är inte alltid mysigt och trevligt. det kan kännas hårt naket och förödande. men jag tror personligen att det är enda vägen igenom..

vidare.. ut mot förändring.

Vad tror du?

 man kan göra en tidslinje, försöka se sig själv utifrån mer objektivt, skapa perspektiv.  man kan se helheten och sedan plocka isär den, eller se de små delarna och pussla ihop dem..

tidslinje..
ett år tillbaka, en livslinje..
en vecka tillbaka..

vad har faktiskt hänt..
och hur ser det ut idag?